En sidan för och om en welsh och en golden och deras resa genom livet.
Matte tyckte vi skulle ha en egen sida men har insett att hon är för lite engagerad i sociala medier för att driva tåv sidor. Därmed får vi nu flytta över till Brukswelsharna och guldgossarna, så är hela flocken samlad på ett ställe. Okej säger vi, vi vet att folk ändå kommer dit för att följa just oss ;-)
Idag påminde vi matte om att det är längesedan vi uppdaterade er på vad som pågår. Allra mest växer vi och busar. Matte muttrar även om något i stil med "första könsmognaden" men vi är inte säkra för vi lyssnar inte så noga. Det finns så mycket spännade att lukta och titta på.
Träningen går framåt. Matte har varit lurig och vi har trott att vi lekt och busat henne men tydligen har vi lärt oss massor. Nu har apporterna kommit fram och vi är väldigt duktiga. Ja, vi tävlar lite i att vara duktigast eftersom vi båda tycker nog minsann att vi är bäst. Matte är mäkta imponerad!
Hon verkar mindre imponerad av våra försök att leka med vovvar och människor. Tydligen ska vi börja vara på klubben och bara sitta och titta. Skittråkigt kan vi hälsa! Särskilt när alla kommer dit för att prata med just OSS. Det märks ju långt väg. Ja, ja... Det blir nog bra. Vi låter henne hållas.
När en har haft pyjamasparty med prinsessan och får starta hjärtedagen tillsammans med henne
Skorpan och vinge
Härlig attityd!
Den rultiga och fluffiga valpen hör till det förgångna. Varje morgon vaknar vi och jag tycker mig se att han växt under natten. En snygg och trevlig yngling välkomnar mig till dagen med blöta pussar och skönsång. Paddy är nu fyra månader gammal och en riktig guldgosse! Favoriterna just nu är gos, lekbaserad träning, spår och att springa runt med saker i munnen
När man ba' "Vad gör ni?"
Och dom ba' "inget!"
Men man fortsätter vara skeptisk...
Bröderna
Syster och bror
När syrran kommer på besök så är livet till och med ännu bättre än det brukar. Ja, förutom när matte/tantanetten tycker vi ska sitta stilla allihop - på samma gång! Men, efteråt blir det smask!
Worth it!
Helg fylld med spår betyder tidiga morgnar. Vi hade gärna stannat under täcket en stund till men med sådana roligheter är det lätt att gå upp. Eller ja... Nästan i alla fall
Träning på klubben idag. Premiär för paddan. För honom var fokus att bekanta sig med området, leka, komma på inkallning, vara följsam och omvänt lockande med godis respektive leksak. Helt enkelt att göra det vi gjort hemma, hos AK och i skogen på planen. Att lära sig att vi gör samma saker här, att samma saker gäller. Kommer inte ihåg var jag läste eller hörde det, men har tagit till mig att det krävs samma träning i åtta olika miljöer innan hunden generaliserar. Vet inte om det stämmer men visst är det en bra tumregel att ta med grunderna till olika platser så att hunden lärsig att det är vi oavsett var vi är? Skog, fält, gräsmatta, köket, trädgården - samarbete oavsett sammanhang. En nog så viktig kunskap med tanke på det arbete som väntar. Paddy var briljant, som alltid. Vi avslutade med ett kort personspår och en riktigt stolt guldgosse med lika stolt matte
Så fint och viktigt om att låta hunden tänka. Lagom utmaningar kan vara svårt att få till men det är den där balansen mellan igenkänt och utvecklande som skapar intresse och god relation. Oftast har vi förare så bråttom. För VI vet och börjar prata massa och "hjälpa" hunden. För vi har inte tålamod. Men vänta och se... du har ett litet geni!
Det finns en annan typ av tillfällig passivitet. Hunden är då helt stilla med inåtvänd blick. Det pågår en inre febril hjärnverksamhet. Stör inte hunden- härma den!
Mellan skurarna igår hanns det med spår för de små. Skorpan gjorde ett fint jobb på 150 m, bortsett från bajsmumsande på mitten. Paddy, han fick sitt första spår och visar sig vara en naturlig talang! Med retrievers vet man inte alltid hur stort spårintresse de ska ha. De är synorienterade och kan släppa spår om de inte ser något längre fram. Paddy jobbar ändå mycket nere med nosen så vi får se hur det här utvecklas. Tanken är att vi ska vara redo för appellen den första helgen i oktober på Torsås brukshundklubb.
Så klart får ni ta del av lyckopillrets premiär
När matte jobbar...
Hur långt ni än går så kommer det aldrig trötta ut såsom mental aktivering gör. Och vill ni slippa den där hela-havet-stormar-hajtornadon så försök lägga märke till när den uppstår och träna innan den sätter igång. 10-15 minuter (max) räcker för nöjda småpojkar - de är harmoniska, matte är harmonisk.
Bästa vänner
Överskatta inte hundens behov av umgänge med andra hundar.
Alla valp- och allmänlydnadskurser inleder jag med ett "den finaste gåvan vi kan ge våra hundar är att de inte behöver engagera sig". Det tar ibland ett par träffar för hundägarna att förstå vikten av denna poäng. Vad vi behöver lära hunden är att vara i olika miljöer och kunna hantera dessa. Hundarna behöver att deras ägare visar vägen och kunna känna trygghet i att vara med dem.
Det är inte naturligt för hundar att umgås med andra hundar utanför egna flocken. Och flocken, det är den familj som hunden har hamnat hos - oavsett hur den ser ut. De har inte behov av att umgås med andra hundar utanför denna familj. Lär valpen/hunden att umgås med de hundar som kommer finnas runt dem under deras liv. För oss innebär det Paddys mamma och syster/systrar som vi har känt i en handfull år och umgås regelbundet med. Det innebär även våra fina träningskamrater. Men, de förra är en utökad flock, de senare behöver nödvändigtvis inte bli en grupp av det slaget men det är av vikt att de accepterar varandras närvaro och kan jobba bredvid varandra. Ett par av mina hundar har även egna kompisar (där vi förutsätter livslånga relationer), men det är de två som faktiskt uppskattar att umgås med andra vovvar. Alla hundar gör inte det.
Från att valpen är liten är jag strikt med att den inte kommer leka med andra hundar. Den behöver inte ens hälsa. Här behöver vi tuffa på oss mot andra hundägare som tycker våra hundar verkar "snälla". Jag vill att min valp från början ska koda in att det är jag och den, det är vi, oavsett situation. Och att Jag kommer ta hand om alla situationer. Den kan avslappnat vara med mig och känna sig trygg oavsett situation.
I vårat samhälle lever hundar ofta med främmande hundar på ett avgränsat geografiskt område. En onaturlig situation för dem. Vi har dessutom önskemål om att de ska klara alla dessa hundmöten på ett lugnt vis. Många ekipage jag träffar har just detta som mål. Träningen mot detta mål startar den dag valpen kommer hem (men det är aldrig för sent att börja). För att få en hund som fokuserar på dig eller i varje fall inte engagerar sig i mötande hundar, så behöver träningen stödja/riktas mot detta. Om hunden introduceras till främmande hundar så kommer den skapa vanan att engagera sig i andra vovvar alternativt inte veta när den ska eller inte ska engagera sig i dem. Varje hundmöte är oordnat. Därmed gåvan att lära dem att de inte behöver engagera sig. Har ägaren dessutom som mål att kunna delta i sammanhang där fler hundar befinner sig samtidigt (tävlingar, sitta på uteserveringar, m.m.) så blir det ännu viktigare att lära hunden att det kommer finnas vovvar omkring dem men det är "vi" som gäller".
Ofta är ägare inte heller så bra på att läsa hundspråk så de vet inte vad andras eller den egna hunden signalerar. Att släppa ihop främmande hundar kan därmed gå riktigt fel. Dessutom möter jag många förare som säger "den vill bara leka" när hunden tydligt visar signaler på att känna sig trängd alternativt vad vi kallar aggressivitet. Ofta uppstår detta för att hunden är osäker. Inte i-sig (det är inte en osäker hund) utan på hur den ska hantera situationen. Kanske har ägarna dessutom lagt över ansvaret på hunden att klara situationerna på egen hand i en tro på "att det bara ska funka" och tränar därmed inte hunden. De visar inte vägen och hur hunden ska hantera intryck och känslor. Det kan uppstå mönster där hunden känner att den dessutom behöver ta ansvaret för ägaren och att beskydda flocken, vilket hundar redan har olika grad av instinkt för beroende på ras och individ.
Till detta behöver vi lägga till att valpar instinktivt, för sin överlevnad, uppvisar sociala beteenden. De vill säga "oj, här är lilla jag, jag är jättesnäll och försvarslös så gör mig inte illa". Därav varför de ska upp i ansiktet på både människor och hundar och slicka mungipor. Detta beteende säger ingenting om hur utåtriktad valpen kommer vara som vuxen individ. Jag har därför träffat flera ekipage där hunden, när den är lite äldre visar stor osäkerhet i möten med männniskor och hundar för dessa situationer är just oordnade och ohanterbara för hunden. Det ägarna ofta gör då är att försöka pusha sina hundar till att möta hundar och folk "det är inget farligt". Men, för hunden är det just det. Och folk reagerar ofta med att bli påträngande. Istället för att ignorera hunden och ge den utrymme så spänner de ögonen i den, går ned på huk och lutar sig framåt - trots hundens tydliga signaler att "låt mig vara, jag vill inte träffa dig". Och som ett brev på posten kommer aggressiva uttryck eftersom hunden ofta är kopplad och inte kan skapa utrymme själv genom att dra sig undan så den försöker freda sig genom morr, hugg och skällande. "Ett håll dig borta" som leder till ännu mer obehag för att folk närmar sig istället eller ägarna trycker fram hunden. Ägarna förstår så klart inte varför deras "sociala" valp uppvisar detta beteende men det är för att valpinstinkten klingat av.
Så, hur gulliga folk än tycker valpen är så freda den från påträngningar. Låt den ha sin sfär. Jobba i eran egen bubbla. Skapa inte vanor som kan blir problematiska framöver. Bygg nya vanor som skapar tydlighet och trygghet för hunden. Det är NI TVÅ oavsett och det är DITT ansvar.
Varmt god jul från oss!
Hur får en till så där härlig och energifylld följsamhet?
Så enkelt och så svårt: en belönar kontakttagande. Det svåra ligger i att vi måste engagera oss och verkligen belöna allt kontakttagande från valpens sida. Vi måste också lägga band på oss själva och vårat kontrollbehov. Det är vanligt att tjata, pocka och truga - och även muta - valpen att titta på oss. Men, det är inte alltid de vet vad vi håller på med eller lär sig att vara i samarbete. De följer bara godiset. Ibland blir det också på hundens villkor; om du inte har något gott så har jag ingen lust. Ofta lär de sig att bara de tar godiset så blir vi nöjda. Så de fastnar i något, tar godis och återgår direkt till det de fastnade i. Och, det blir vanan. Så vi får en mer bångstyrig än följsam hund. Tänk alltid: hur skulle jag vilja att det är och hur bygger jag upp den vanan?
Från att valparna är små lär jag dem att kontakt är belönande. Att det händer roliga grejer när de tar kontakt. Det är ett vänte-arbete där de får titta, lukta etc och så snart de tar kontakt så belönas de med lek eller gott och beröm. Vi bygger vanan att "checka in". Denna vana behöver stärkas i alla möjliga situationer: bilar, hundar, människor, katter, fåglar, goda dofter i vinden, etc. Ofta blir vi själva nervösa när hunden fastnar med blicken eller nosen. VI går in i kontroll och tar ifrån hunden ansvaret att samarbeta med oss. För det känns tryggare FÖR OSS. Är det fara för hunden eller risk för aggressivitet så ska vi så klart bryta situationen.
Men valpar utforskar världen och måste lära sig ALLT. Låt den titta, låt den känna, lär den hantera känslor och att "jag ser något, då checkar vi in". Ganska snart byggs vanan upp och hunden kommer själv att engagera sig i dig som förare. Jag skriver det igen: hunden engagerar sig I DIG. Och det är ju det vi vill ha, en hund som har kontakttagande som bas. Inte tjat och gnat. Så våga vänta ut och vara tyst. Hundar använder ett sinne i taget: är nos eller ögon påslagna så "hör" de er ändå inte.
Detta kontaktarbete har varit mer utmaning med Paddy än med de andra hundar jag tränat upp. Han är mycket synorienterad (vilket är naturligt med tanke på att han är retriever). Han fastnar lätt i blicken och rumpan blir tung. Enda sättet att träna honom är på det förstärkande sättet som beskrivs ovan. Så han tittar och sedan checkar in. Och jag i min tur har fått öva på att ha mängder med tålamod (mest med mig själv och att stoppa mig från att pocka på uppmärksamheten). Det har gått fyra veckor och resultatet ser ni nedan. En följsam padda med god attityd.
Första könsmognaden ligger dessutom runt hörnet. Jag kallar det utvecklingssteget för hundarnas superhjälteperiod eftersom rasegenskaperna exploderar och nästan blir överdrivna. Så det jag väntar mig är än mer "sitt och titt". Då hoppas jag att vi lagt en god grund att ha som bas för att jobba oss igenom den perioden. Många retrievers blir även munniga och får en period då de ska hoppa på en och gripa i armar etc. Han visar ingen sådan tendens ännu men den är vanlig så jag har mina strategier om han visar tecken på att utveckla sådan vana.
Tilläggas bör även att den koncentrerade blicken vill jag ju ha. Den kommer vara grunden för vårat arbete. Vi ska bara lära oss att forma den instikten och egenskapen så att den blir ett redskap och en styrka. Därmed kan jag inte heller bete mig som att den egenskapen är oönskvärd. Men, jag behöver lära guldgossen att när vi tittar så samarbetar vi. Liksom att hans tendens att stoppa allt i munnen också innebär samarbete och "kom med den så får jag se". Men det kan jag skriva ett helt eget inlägg om...
Foto: AK van Craen
Hur tar ni alltid så bra bilder?
Tja... Fotot... Kulisserna... 🤣
Vid sundet med Skorpan
Början till dödssäker inkallning DEL 2
2) Att stegvis minska antalet signaler. När min egen vissling belönats upp och sitter stabilt så lägger jag på pipan. Jag har då härmat pipan med min egen vissling. I början visslar jag när hunden är på väg emot mig, i guldlägena och till sist för att bryta och få in hunden. Då visslar jag även när hunden är på väg ifrån mig, medan den svänger och när den kommer emot mig. Allteftersom så ska du förlänga den sträcka som du inte visslar. Då utgår du från din position och slutar vissla först när hunden är tre meter från dig, sedan fem, sedan sju etc tills du har "backat" signalen genom svängen och alltså kan lägga på tre signaler när hunden är på väg ifrån dig och att den sedan stabilt kommer.
Detta är ingen rak träning. Beroende på situation får du backa i träningen. Här om dagen pep Skorpan iväg en sväng i skogen. Då blåser jag tills han är inne igen. Andra gånger räcker några få signaler. I videon i DEL 1 hade jag kunnat sluta vissla tidigare men det var min lilla osäkerhet (snabb fart, bilväg längre bort, första gången i denna lockande situation) som gjorde att jag höll i visslingen. Vi lär oss ihop helt enkelt.
Och, var medveten om att en dödssäker inkallning tar tid. Många olika platser, olika utmaningar, olika frestelser... Lägg ned ordentligt med tid när valpen är liten, när de lär via hjärta och känslor så kommer du sätta signalen i ryggmärgen. Och har du en äldre hund så börjar du från "valpnivå" i träningen. Akta dig för att tycka att "nu är du såpass stor" för det kommer som sagt ett otal olika situationer som är nya för din unga hund och bristande kontinuitet i belöningar och befästande är det vanligaste skälet till att signalen "tvättas ur".
Lycka till med träningen!
Början till dödssäker inkallning DEL 1
Inkallning vill vi ska sitta i ryggmärgen. Hur lyckas en med det då?!
Det bästa är om din valp är invisslad av uppfödaren. Vanligt är exempelvis att valparna visslas in till mat. På så vis skapas en mycket positiv association till visslingen som är lite för- och omedveten. Ska du själv vissla in din hund (lära den visselsignalen) så börjar du inomhus eller i trädgården. Varje stund som blir en positiv inlärning där hunden vill komma till dig är ett guldläge. Exempelvis när det är dags för mat eller om du ska bjuda på godis eller lek. Jag brukar börja med min egen vissling, helt enkelt för att den är mindre skarp och kan anpassas ljudmässigt till situationen. Dessutom bra att vara van ifall visslan någon gång glöms trots tre stycken på "smarta" ställen (som i filmen nedan). När signalen sitter i hemmamiljöerna tar vi med träningen "ut".
Mitt mål är tre snabba signaler med visselpipa. I början visslar jag dock kontinuerligt tills valpen är inne/framme. Detta är en typ av gummibandsträning, alltså att vi tar det steg för steg. Det börjar med att valpen uppmärksammar mig och jag har något trevligt att bjuda på så jag säger jag "kom då" (eller vad valpen nu kan tänkas vara van vid), visar vad jag har och visslar medan valpen springer in. Därefter sker två parallella utvecklingar:
1) Att gå från inkallning som ske rnär valpen tittar på mig till att stegvis kunna "bryta" valpen. Först i ganska neutrala stunder där jag märker att valpen själv nosat men tröttnat exempelvis, till att kunna se valpen få upp ett spår och kunna vissla in. Nyckeln är din belöning! ALLTID julafton när du tar ett nytt steg. Därför kör jag med "köttbulleficka", jag har alltid rollsroycegodis med mig för jag vet aldrig när en ny inlärningssituation eller utamning uppstår och vill kunna belöna rikligt när vi tar nya steg tillsammans i samarbete och tillit.
Se fortsättning i DEL 2
Med familjen
Första tiden är vi i skogen nästan varje dag. Vi lämnar vägar och stigar och går rakt ut i ris och snår. Dels bygger det styrka, balans och kondition. Att ta sig över stock och sten och lösa eventuella hinder och utmaningar på våra äventyr ger även självförtroende. Dels ska dessa områden inte vara "hemliga" och "spännande" på så vis att vi aldrig går där ihop. Att de rent utav skulle vara förbjudna. För hur ofta går vi inte på grusvägar och så snart hunden kommer en bit i snåren så ropar vi tillbaka dem? VI hanterar alla känslor ihop, även nyfikenhet och eventuell jaktlust. De små lär sig att vi går tillsammans över de vilda djurens stråk. Ibland följer vi dem en bit för att sedan gå åt annat håll. De lär sig att matte minsann hittar överallt. Att matte ALLTID har ett ess i rockärmen - oavsett om det är götta eller någon rolig leksak. Så hon har alltid något som slår det där som kan vara lockande. Detta är den miljö vi kommer träna och tävla i. Då ska den vara "avladdad" om möjligt. Då ska den innebära samarbete, att matte kommer visa vägen och att matte kommer bjuda på skoj. Guldgossen älskar skogen oavsett men tänk att leka fram så mycket kunskap och relation?
"Hur ska en hinna titta på allt?", frågade grodan.
"Om en bara sätter sig ned så blir allt tydligare", svarade paddan.
Att ha fem vovvar är lite som att bedriva dagisverksamhet...
Sovstunder, lekstunder, toastunder, inlärningsstunder och FRUKTSTUNDER! 🤣
Strike a pose!
Är det en fasan? Är det ett rådjur? Nej! Det är bilar och bussar på väg till Torsås! 😂
Ler och långhalm, grodan och paddan
Även Paddy undersökte änderna. Mer framåt, låg svanspropeller, och slickandes. Några försök att greppa och desto fler att gnaga näbb. Bådar gott! Skillnaderna mellan honom och Skorpan grundas mer i deras olika personligheter än i rasegenskaper. Och jag kan lova att det här blir en spännande resa och desto mer intressant för att de är olika.
Paddys apporteringsträning har inletts med grundträning: omvänt lockande, handtarget, inkallningar och hantering av frestelser. I leken jobbar vi också med omvänt lockande, kamplek för avlämningar och att sitta stilla medan matte kastar leksaker som man ska komma tillbaka med. "Oj vad mycket" kanske ni tänker. Men vi tar vara på naturliga tillfällen; kissestunderna, skogsstunderna och pigghetsperioderna. Det är som skillnaden mellan att ge ett barn en målarbok och kritor och titta på från håll eller att sitta ned med dem och måla och prata form och färg. Ett lekfullt och lustfyllt lärande med pedagogisk tanke bakom. På köpet får du samarbete, kommunikation och närhet. Så istället för att kasta bollar och se valpen kuta runt så leker vi ihop. Vi leker fram alla de viktiga grundfärdigheterna som kommer vara basen för våran appell- och apporteringsträning.
Idag var en spännande dag sa de små. Hade fåglar upptinade efter fortsättningskursen ( Happiness) så de fick undersöka. Skorpan var mjukt nyfiken. Det bådar gott. Tidigare har han burit vinge och svartfågel. Målet var inte annat än att bekanta sig med änderna. Lugnt och utan något annat mål än trygghet och intresse. Båda uppnåddes. Fokus för oss är fortfarande apporter och tekniker. Men fågel kommer fram då och då så att de ska vara igenkända när arbetet med kallvilt tar sin början.
Att vara så älskad, så omhändertagen, så beskyddad, så trygg...
Bästa pappa Bosse finns alltid där för sina pojkar
Jag vaknar framåt småtimmarna. Det tisslas och tasslas.
De har hittat varandra, de små. Skorpan, min groda, med så mycket glad energi, skutt och hopp, och otroligt fin följsamhet. Min kramgoa kille med glimten i ögat och kärleksfull närhet. Paddy, min padda, som tar det mesta med ro, kan ligga bekvämt var som helst och gärna har magen i vädret. Grabben som vill vara med och nära men som gärna hittar en sval vrå där han somnar medan världen susar förbi omkring honom. De två kommer dela så många äventyr tids nog. De kommer ha så väldigt roligt ihop.
Det har de redan, med båthattarna på sniskan och träsvärden i högsta hugg. De stannar upp för "kaka och saft" innan de sticker iväg igen. Men på kvällen, innan de ska sova, så kryper de upp och lyssnar till sagor. Berättelser om de modiga bröderna Lejonhjärta, om paddan som är kompis med mullvaden, vattenråttan och grävlingen, och om björnen Paddington som gör sin tillvaro extraordinär. Men mest gillar de att höra om första gången vi träffades och när jag visste att vi hörde ihop. Om allt vi ska göra ihop och hur kul vi ska ha det. Kanske är det vad de viskar om där i mörkret? När bara de är vakna.
Be the first to know and let us send you an email when Grodan och Paddan posts news and promotions. Your email address will not be used for any other purpose, and you can unsubscribe at any time.
Want your business to be the top-listed Pet Store/pet Service?
