Vi kör metallen också.
När vi nu ändå höll på, varför inte ge sig i kast med metallapporten också. För vuxna hundar är det ofta obehagligt att hålla i metall. Valpar är sällan så knussliga utan kånkar gärna runt på alla möjliga material. Därför är det smart att vänja hunden redan från "valpben" att det inte är något konstigt att bära runt på metallföremål.
Jag har klippt bort en ganska lång del i början av videon där vi två inte får så mycket gjort. Pyret fattar att hon ska dutta på metallen men bära den, vill hon inte. Så tar mina godbitar slt och jag lägger undan apporten och då faller visst polletten ner i Pyret varpå hon hämtar apporten och bär den en bra bit.
Som synes i videon måste man inte vara så himla duktig. Ha roligt med din hund! Hundar fattar märkligt nog rätt mycket även om det sitter "skit bakom spakarna" i form av en matte som saknar timing och missar tillfällen att belöna.
Släpp på dutt
Här har Pyret börjat förstå att släpper hon pinnen innan jag hunnit säga dutt blir det inget gott. Hinner jag däremot säga dutt, innan hon släpper, blir det godis. Jag vill heller inte att hon ska tro att mina händer är någon variant på släppsignal. Därför viftar jag med dem och belönar med dutt, när hon lyckas hålla kvar pinnen.
Apporteringsträning
Många valpar är riktigt jobbiga ungefär vid sju på kvällen. Det är som den där sista energin eller om det är övertrötthet, ger valpen myror i kroppen, varpå den hugger och sliter i allt den kommer åt. I det läget upplever jag att ett tiominuters pass med hjärngympa kan vara effektivt för att få en liten att sova sött.
Först gör jag valpen nyfiken genom att vifta runt med ett föremål (här är det en pinne) och sen kastar jag iväg den. Så fort Pyret kommer i kontakt med pinnen säger jag dutt med falsettröst. (Hörs bra och är för mig lättare än att ha ena handen upptagen med en klicker.) Första gångerna stoppade jag godbit i munnen på henne sekunden efter ljudet. Vips hade hon förstått att ljudet var en signal som ledde till godis.
Efter ett par upprepningar säger jag inte dutt genast hon är i kontakt med pinnen. Avaktar lite för att se vad hennes drag då blir. Gör istället ljudet när hon vänder sig mot mig. Det kommer mer i det här ämnet i morgon.
Så här kan man lära valpen ordet loss
I den här videosnutten försöker jag få Pyret att associera ordet loss med ett erbjudande. Precis som hon släpper handduken och innan hon tagit tag i den på nytt säger jag loss. Jag vill inte att hon ska förknippa ordet loss, med en förlust. Min avsikt är att hon ska få uppfattningen: släpp så får du något annat av mig.
Observera rubriken! Det står: så här kan man göra, det står inte: så här gör man. Passar inte metoden dig, testa då inte!
Härma tiken!
Vid 4-5 veckors ålder börjar valpen få tänder och övergå till att äta fast föda. Tiken förlorar i samma takt sin mjölk. Att släppa fram ett gäng små hungriga huliganer till en mjölkbar utan innehåll, är förstås plågsamt för tiken. Hennes självbevarelsedrift får henne därför att hejda valparna när hon ingen mjölk har.
Tikens första gest är att bli stel och blänga på valpen. Därefter kommer morret, tandvisningen och får det ändå inte valpen att hejda sig, är risken stor att den får sig ett bett i nacken.
Valpen får alltså flera varningssignaler innan tiken blir så drastisk att hon tar till tänderna. Den här lektionen behöver tiken sällan göra om så många gånger innan alla valpar har förstått det hela och därefter räcker det oftast med en skarp blick för att de ska hejda sig.
Genom att kopiera situationen, försvara mat som finns nåbart för valpen och det genom att göra ett missbelåtet ljud brukar det vara mycket lätt för små valpar att förstå budskapet.
Den här videosnutten spelade vi in när Pyret för tredje gången hamnade i den här situationen. De två första gångerna var det jag som agerade hund och försvarade min mat. Att även Håkan kunde säga ifrån fick hon upptäcka här. Så här enkelt upplever jag att det brukar vara med valpar som är 8-9 veckor.
Om vi börjar med att lära hunden vad nej står för, innan vi behöver använda ordet i ett skarpt läge, brukar hundar ha mycket lätt för att förstå vad vi vill.
Tycker du det här inlägget är värt att dela, blir jag bara glad. Var så god!
Den första nejlektionen
Ta vid efter tiken!
Vid 4-5 veckors ålder börjar valpen äta fast föda och får sina sylvassa små tänder. I samma takt som valparna börjar äta fast föda, förlorar tiken sin mjölk. Att släppa fram ett gäng små hungriga huliganer till en mjölkbar utan innehåll, är plågsamt för tiken. Hennes självbevarelsedrift får henne därför att hejda valparna, när hon ingen mjölk har. Tikens första gest är att bli stel och blänga på valpen. Därefter kommer morret, tandvisningen och får det ändå inte valpen att hejda sig, är risken stor att den får ett bett i nacken.
Valpen får alltså flera varningssignaler innan tiken blir så drastisk att hon tar till tänderna. Den här lektionen behöver tiken sällan göra om så många gånger för att alla valpar ska ha sett vad det hela kan leda till, i det egna eller syskonets skinn. Snart förstår alla valpar att hejda sig redan vid den första varningssignalen, den stela blicken.
Genom att kopiera tikens agerande i en snarlik situation (sittandes på golvet med mat i valphöjd) får valpen Pyret, ca 9 veckor gammal, snabbt förståelse för vad en varnande harkling betyder. En harkling som snart byts ut mot ett ord; nej, eftersom det är enklare för oss att säga.
Individens möjlighet att ta till sig kunskap är betydligt snabbare om situationen är lugn och avspänd. Därför ”passade vi inte på” att träna detta när valpen försökte stjäla mat utan förekom situationen, genom att själva skapa den. Därmed kunde vi enkelt se till att valpen fick just den erfarenhet och känsla till denna nej-lektion som vi avsåg att ge.
Tycker du det här inlägget är värt att dela, blir jag bara glad. Var så god!
Lyssnar hunden eller drar du i kopplet?
De flesta hundägare jag möter upplever att deras hundar hör och lyder dem bra i alla situationer - förutom i hundmöten. Så när jag ber dem att få med sig hunden med hjälp av ord och gester förbi en boll en godbit blir många förvånade över att det inte fungerar med mindre än att kopplet sträcks.
Förklaringen är att de flesta av oss är medvetna om att vi pratar med våra hundar men omedvetna om hur mycket vi fixar med kopplet. Vi tror att hunden hör oss och hejdar sig när vi ber om det och märker inte att vi hjälper hunden att göra rätt med hjälp av kopplet.
Hur gör din hund? Gör den som du ber den eller "curlar" du den genom att samtidigt dra i kopplet? Testa genom att lägga ut något som intresserar din hund och sen be den att följa med förbi med hjälp av ord och gester. (Tydligast blir det för dig själv om du gör övningen utan koppel på din hund.) Belöna hunden som gör som du ber den genom att låta den få gå tillbaka till det intressanta.
I den här videon ska Pyret och jag gå förbi dumpen. Hur många gånger hjälper jag till med kopplet?
Lek med hunden!
Om nu vägen till mannens hjärta går genom magen så går vägen in till valpens hjärta via leken. Leka får och kan man göra hur som helst. Vad tycker din hund är kul? (Fy på mig att jag inte var helhjärtad utan kikade lite på arkitektur samtidigt.)
Det händer nån gång ibland, att jag blir nöjd själv.
Första ridturen med Pyret runt fötterna. Helt problemfritt. Härligt!
Toppenhelg!
Om Pyret kunde prata tror jag hon skulle säga ngt om en toppenhelg. Först for vi till Enköping och Pyrets uppfödare Lillemor Löfving, där vi vallade får. Vansinnigt roligt tror jag liten fröken hade. Allt gick alldeles för fort och istället för små pendlingsrörelser på en meter, tog fröken i från tårna och pendlade från ena till andra sidan av flocken. Så det blev en del spring på fåren men tack och lov visade hon inga tendenser till att bita dem.
Därefter for vi vidare till Kumla BK för att få Pyret MH-beskriven, på söndag morgon. Vansinnigt spännande även detta enligt Pyre. Så många främmande människor som inte tycktes vilja göra annat än kampa med henne med alla möjliga leksaker!
Videosnutten visar momentet avståndslek. I Pyrets ögon en sökfigurant som gör ¨popp-up¨ igen och igen och först till slt springer och gömmer sig. Hon blev lite frustrerad på mig för att jag aldrig släppte iväg henne.
Fröken fiskar
Under våra promenader skulle jag vilja säga att Pyret "fiskar" mycket. Hon slänger ifrån sig sitt fantastiska bete på stigen och sticker sen in i buskarna och "gömmer" sig. Det är som hon hoppas att jag inte ska kunna motstå "diamanten" som ligger där helt öppet på stigen och glittrar. Ofta låtsas jag inte se bollen utan går bara vidare. Men ibland ger jag henne fiskelycka (som videon visar) vilket innebär att jag stannar, plockar upp bollen och kastar den åt henne. Tjohooo, då blir det rusa av.
