25/09/2024
Tankar om att välja förstärkare
Efter att ha mest ovetandes freestylat, till gått all in i belöningsbaserad hantering och träning, för att gå all in i tryck och eftergiftsträning är jag tillbaks till att freestyla med metoder och val av förstärkning. Men något mer medvetet nu mera. Förutom instuderad inlärningsteori tar jag bland annat hänsyn till min egen intuition, självmedvetenhet, hästens kommunikation och signaler, traditionell hästträningskultur och ny forskning. Det som styr mest av allt är hästens feedback i förhållande till vår målsättning. Det som jag utforskar, strävar efter och skulle vilja uppleva är att träna och tävla tillsammans med häst utan att det ska vara på bekostnad av hästens mående eller vår relation. Jag vill ha hästens godkännande och en känsla av samhörighet i det vi gör, annars vill jag faktiskt inte. Jag tycker att tanken på att tillsammans med hästen gå genom alla vardagliga moment samt träna inför ett uppsatt mål, uppleva nya upplevelser och nya platser och moment för att sedan genomföra det uppsatta målet är en sådan svindlande känsla och tanke. Det som driver känslan är kommunikationen och samvaron med hästen som art. Jag kan bli lika tagen av att stå sida vid sida i hagen och andas tillsammans, jag tror att många hästälskare med mig kan relatera. Att göra något fysiskt ihop blir som en förlängning, förstoring eller förankring av kärnan i det på något sätt. Men om hästen inte visar uppskattning och samtycke i vår vardag och vardagliga träning så kommer det inte gå för mig att fortsätta sträva mot mina mål, eftersom det direkt strider mot själva målet -att göra det tillsammans.
Så, med det som inledning vill jag dela lite av mina tankar om förstärkare i träningen tillsammans med hästen utifrån ett händelseförlopp och tankeprocess tillsammans med Hercules från i somras. Efter vår period av inkännande träning med tryck och eftergift valde jag att bygga in matbelöningar när vi gick vidare till att utveckla ridningen ihop. Först och främst för att H har dåliga erfarenheter kring ridning i bagaget och lätt blir spänd och tvär. Jag ville hjälpa till på traven med att betinga ridning till något positivt. Sen för att jag kände mig mycket mer bekväm själv med att ge belöning från ryggen istället för att använda eskalerat tryck och kanske riskera att missa någon signal från honom i och med att jag från ryggen ser hans signaler mycket sämre. Jag ville för min egen säkerhets skull undvika att framkalla en stark reaktion som bockning el liknande. Av samma anledning har jag valt att använda en matbelöning med lågt värde. I Hercules fall lucernepellets, något han inte är villig att jobba så hårt för jämfört med om han får riktiga hästgodisar där han är villig att jobba så hårt att han kan hamna i stor inre frustration och överanstränga sig för att få tillgång, vilket i slutändan blir samma typ av stress och press som ett för stort fysiskt tryck.
När vi kommit till en punkt i ridträningen där vi båda kändes bekväma slutade Hercules att svara lika bra på skänkeln som han gjort tidigare och kändes allmänt lite trög i kroppen. I klassisk traditionell dressyr förstärker man skänkelhjälpen genom att dutta med ett spö antingen i skänkelläge eller på bakdelen för att göra hästen mer uppmärksam och på så sätt få en större reaktion för en mindre hjälp. Jag valde att istället förstärka genom att klicka och ge matbelöning när han själv valde att gå fram och reagera på skänkeln. Detta fick dock inte riktigt den effekten som jag önskade, vilket fick mig att fundera lite på just val av förstärkningar och utbildningsmetod. Ibland gick han fram väldigt fint och svarade magiskt på en fjäderlätt skänkelhjälp medan i andra fall det var absolut 0 reaktion. Jag provade även att använda negativ förstärkning i form av en eskalerande skänkelhjälp tills jag fick respons, men fick inget riktigt gensvar på det heller. Det var helt klart mycket varierande svar under ett och samma pass samt från gång till gång och det kändes som att motorn var hackig, jag ville ha engagemang och mer driv från bakifrån. Det hade varit enkelt, att på traditionellt vis skapa framåtbjudning och driv i bakbenen med hjälp av ett dressyrspö, så som jag varit van att utbilda hästar. Och jag övervägde att prova. Vi använder spö från marken och jag är bekväm med att använda det och med att H förmedlar sina åsikter ändå utan att känna sig hotad eller tvingad av det på något vis enligt min tolkning. Men det tog emot att ta med det upp på ryggen trots att H nu mer kändes tryggare som ridhäst. Jag kände mig helt enkelt inte säker på hur han skulle reagera och om han skulle klara av att “stå emot” användning av spö från ryggen med tanke på press han upplevt från ridning förr. Som jag beskrivit i den långa inledningen är det viktigt för mig att göra det tillsammans och då måste hästen kunna ha en röst. Om rösten tystas ner pga användning av spö är det inte rätt verktyg för oss. Jag tycker inte att verktyg eller utrustning som spö, sporrar eller bett är fel att använda, så länge det görs på ett sätt där hästen inte påverkas negativt. Och att utbilda hästen att svara för skänkeln med hjälp av ett spö tycker jag heller inte är fel. Men jag valde alltså att fortsätta med positiv förstärkning istället för negativ och den främsta anledningen var att jag inte visste grundorsaken till Hercules beteende. I traditionell utbildning hade man kanske tänkt att hästen är bekväm av sig, lat, haft dåliga bakben eller inte vet hur den ska använda sin kropp som ridhäst och haft fokus på att hästen måste lära sig att alltid gå och bjuda framåt, aktivera motorn, sina bakben och bakdel här och nu. Annars riskerar man kanske att lära hästen tvärt om, att skänkeln inte betyder något. Jag som står med en fot i det alternativa och en fot i det traditionella håller med, men valde att gå på det alternativa denna gång. Riskerna att använda det klassiska systemet var alldeles för stora jämfört med att inte göra det just i vår situation. Trots att jag hade en begränsning på hur länge till jag kunde rida och trots hur gärna jag ville nå mitt mål innan önskad deadline. Men jag visste ju faktiskt inte varför han slutat svara på skänkeln. Jag älskar min häst och vill inte tro att han är lat och ignorant utan en anledning, jag vill tro att han vill jobba med mig, vill samarbeta och alltid erbjuder sitt bästa för dagen. Och om det visar sig att han inte vill, så vill jag även då gärna veta varför. *Jag tror på den goda viljan i hästar utan att vilja ta den förgivet eller utnyttja den*. Vad ville min häst förmedla? Om jag tog för givet att han gjorde sitt bästa utefter de förutsättningar som fanns, vad kunde det då finnas för anledning till beteendet? Hade han ont? Var han trött? Tyckte han det var tråkigt? Ställde jag för höga krav? Var min hjälpgivning för otydlig? Var jag en otymplig last att bära? Jag värdesätter all kommunikation min häst erbjuder och vill gärna värna om att han fortsätter ge mig denna eftersom jag är handfallen utan. Att riskera att istället korrigera/utbilda bort denna kommunikation med ett dressyrspö kunde jag i detta läge inte göra. Inte utan att först väldigt noga undersöka grundorsak. Säg att grundorsaken var smärta och jag lärde honom att gå fram ändå och han hade valt att vara duktig pojke och hålla tyst om sin smärta hade det i längden kunnat visat sig som en hälta (som gått alldeles för långt). Om han istället hade velat förmedla sin smärta hade han istället börjat använda större och större bokstäver och blivit sk bråkig eller farlig.
Jag valde att nöja mig med att han ibland svarade på skänkeln och ibland inte, sänka träningsintensiteten samt krav då han inte direkt visade någon illvilja eller motstridighet till att tränas eller bli riden. Jag skiftade fokus från att uppfylla mitt mål till att njuta av de sista ridpassen innan flytt. En självklarhet för många kanske, men ibland kan det vara svårt att hejda sig från att alltid vilja ha mer som människa. Något man (jag) behöver ständig påminnelse om när man som rovdjur jobbar ihop med ett flyktdjur. Intuitionen visade sig vara i linje denna gång då Hercules började bjuda mer på sig själv och tillsammans nådde vi trots allt mitt uppsatta mål inom tidsramen. Vi fick vå första harmoniska galopp ihop utan någon ytterligare press eller kravställning utan från en enkel och öppen fråga. Vill du? Kan du? Så vacker och enkel hästträning och ridning kan vara när det är relationen och inte prestationen som är det drivande. Det finns de som inte tror på att tävling och hästar kan funka ihop, jag har svårt att se att det inte skulle kunna funka på ett fint och harmoniskt sätt, så länge man har ett visst fokus. Men kanske inte med alla hästar och inte på alla sätt. Min tanke om vidare igångsättning och utbildning efter vår paus är att utforska vidare hur han känns efter en lång vila från ridning och när vädret är svalare. Är han mer villig? Känns han starkare? Får jag samma känsla av att han går emot skänkeln så kommer jag utreda med veterinär som steg 1 om beteendet är smärtrelaterat. Kommer samma känsla när det blir varmare kommer jag även då utreda hos veterinär för att kolla om lungor och hjärta är friska. Kommer allt vara tip top och vi kommer igång med träning kommer jag oavsett vilja göra en hälsokoll hos veterinär för att se hur kroppen hanterat den ökade belastningen och jag kommer även stämma av min utbildning av honom med olika tränare som jag har förtroende för. Men framförallt så kommer jag att fortsätta att ta hans signaler och kommunikation på största allvar ❤️
