28/06/2024
Text av Heléne Lindström på High5 Hundkurser värd att dela
”FREDAGSTANKAR
Att ta farväl av någon man älskar är så ofattbart sorgligt.
Jag har en vän som nyligen tagit bort sin hund, vilken hon levt med i 14 år. Hon sa till mig att ”det var fruktansvärt, men det allra jobbigaste var ändå innan jag tvingades ta beslutet”.
Nyligen läste jag ett inlägg som satte ord på tankar jag haft tidigare men inte riktigt kunnat definiera. Den handlade om väntesorg.
”Väntesorg.
Ett fullständigt hjärtskärande vackert ord. Det beskriver den sorg man som anhörig kan känna inför den annalkande förlusten av en närstående. Det har, till exempel, använts i samband med det gradvisa farväl man går igenom tillsammans med en förälder som drabbats av demens.
Det går också bra att applicera det på den känsla man mer eller mindre konstant bär på tillsammans med sitt husdjur. För, såvida du inte skaffar dig en galapagossköldpadda, en håkäring, grönlandsval, islandsmussla eller har turen att få tag i ett av de där koralldjuren som lever i tusentals år, så kommer ditt husdjur att dö ifrån dig en dag.
I Saxons fall vet jag att hans livs backe har börjat luta nedåt. Jag kan se det i vår vardag. Det går lite långsammare uppför trappan hemma. Han hoppar inte upp i bilen lika smidigt längre. Orkar inte, som förr, springa efter kastad boll oändligt många gånger. Vill sova mer. Vill oftare ligga i soffan eller vid ens fötter och bara bli kliad.
När jag sitter och skriver detta, den här texten, så bränner tårarna i mina ögon. Till sist börjar jag grina, tyst och stilla för mig själv. Se där ja, där är den ju, väntesorgen. Mitt hjärta kommer att gå sönder den dagen Saxon inte ska finnas längre. Men när dagen är inne ska jag också ta ledigt, ställa in, boka om och se till att jag är med hela vägen.
Fram till för ett antal år sedan visste jag inte vad kärleken till en hund innebar. Det vet jag nu. Saxon lägger sitt huvud på mitt bröst, där jag ligger i soffan, och vilar sin guldbruna blick i min. Han är mätt, han är rastad, han är varm och han är trygg.
Värme och trygghet är också vad han avger, tillsammans med en kärlek större än världen utanför. Han drar ett djupt andetag och somnar.
Och i detta delade ögonblick av oförfalskad närhet är det, trots väntesorgen, så totalt värt det.”
Jag tyckte det var så vackert beskrivet och jag känner igen det så väl. När min mamma gick bort, dryga fyra år efter sitt cancerbesked, var det exakt så bearbetade det hela under tiden hon levde. Genom väntesorg. Jag var 18 år och hade aldrig upplevt någon stor förlust i mitt liv tidigare.
Lite samma sak kände jag långt senare under det sista året med min hund Tarzan.
Varför var just han speciell kan man undra… Jag har haft så många olika djur i mitt liv. En brokig skara vilka alla har lämnat olika avtryck - vissa mer än andra. Och av alla de djur jag har haft är Tarzan den jag har sörjt, och fortfarande sörjer mest. Inte för att han varit ”bäst” utan för att han varit den jag känt allra mest samhörighet med. Och då ska man veta att han haft stor konkurrens av många andra fantastiska individer!
När väl dagen kom när vi skulle ta farväl av varandra hade jag haft så mycket väntesorg att jag klarade av att hantera våra sista timmar tillsammans med en slags förnuftig insikt av att det vi nu skulle gå igenom var oundvikligt.
Så klart det var ledsamt. Och såklart jag grät floder. Men de flesta tårarna hade jag gråtit långt innan.
Sorgen kan vara så ofattbart tung och så jobbig att vi nätt och jämnt klarar av att hantera den. Men jag vill ändå påstå att den är värd all den kärlek vi får uppleva innan. Kanske är det en tröst att veta att alla tårar är ett bevis på att man älskat någon annan förbehållslöst.
Sorgen är priset vi betalar för kärleken. Ett högt pris men för min del (och jag hoppas även för andras) är det värt sitt pris.”
(Bilden tillhör inte Helenes inlägg utan är vår ”enpåmiljonen” Wille)
