05/10/2023
💯🔥
När blev det normaliserat att vara besatt av sin hund? När började man tycka att det är gulligt, roligt, naturligt, önskvärt och beundransvärt att bli manisk av sin hund? Är det så vi vill ha det? Ska en mentalt ohälsosam fixering - alltså en beteendestörning - verkligen vara normen vi strävar efter? Vad får det för konsekvenser i våra relationer?
Föreställ dig att du är tillsammans med någon. Den du är tillsammans med sätter dig i fokus och är mån om hur du mår och vad du önskar och till en början känns det fantastiskt. Det är ju så härligt att bli ompysslad och känns trevligt med uppmärksamheten. Men så börjar det plötsligt knipa till i magen. Något känns fel. Vad beror det på?
Den du är tillsammans med blir otroligt upphetsad varje gång hen kommer hem, bara av att se dig. Du möts alltid av denna upphetsning, så det har börjat ge dig hjärtklappning att höra deras röst, eller till och med att höra nyckeln vridas om i låset. Uppassningen du trivdes med i början, börjar kännas jobbig nu. Det går knappt några minuter utan att hen tittar till dig för att se om du är okej och undrar om du behöver något mer. Det börjar bli störande och gå dig på nerverna. Du har också lagt märke till att hen har anpassat hela sitt liv efter dig. Allt från sitt schema till vad hen gör, vem hen gör det med och hur hen gör anpassas till dig. Det är förresten inte så många andra kvar i hens vänskapskrets för allt i hens liv handlar ju om dig och kan andra inte hantera det, nej då väljs de bort helt enkelt. Du får nästan andnöd av pressen du börjar känna nu. Dessutom checkar hen in med dig hela tiden. Ringer och messar en massa. När hen verkligen måste i väg, som till jobbet eller matbutiken, då tänker hen på dig hela tiden. Ältar och ältar, kollar klockan och övervakningskameran och får bråttom och skyndar sig hem. Du märker att det varit så eftersom hen RUSAR fram till dig med all den där upphetsningen. Alla hens samtal med andra handlar om dig och det inhandlas mängder av prylar till dig hela tiden, allt för att det bedyras att just denna prylen skulle göra dig ÄNNU lyckligare! Vid det här laget känner du dig kvävd. Du får liksom aldrig vara i fred och hinner inte återhämta dig ifrån all intensiv uppmärksamhet. Det påverkar ditt humör och beteende nu. Sen ska det inte förglömmas att hen förväntar sig samma bemötande tillbaka. Hen menar att detta är deras sätt att visa kärlek och de kan själva bara känna sig älskade om samma nivå hålls gentemot dem. Du inser att det är därför du känner dig så pressad. All den där uppmärksamheten och uppassningen var inte villkorslös trots allt. Tvärtom är den FULL av motkrav. Det känns nästan outhärdligt tungt att klara att av att besvara den intensiteten hela tiden, men du gör ditt bästa.
Det har börjat hända grejer med dig också. Du har ju vant dig vid att alltid ha hen nära så du känner dig ängslig när hen inte är där. Du har glömt hur det var att finna ro inom dig själv, så nu kan du bara dämpa din oro om hen är där. Oro som ironiskt nog uppstod tack vare hens inställning till er relation. Du gillar inte heller när hen väl umgås med någon annan. Ibland kan du till och med fysiskt kliva emellan, lägga armen om hen och hävda ägandeskap. Andra kan tycka det är otrevligt men du bryr dig inte längre. Du har vant dig vid att betyda precis ALLT för den andra personen och nu har du utvecklat ett beroende av den uppmärksamheten. Den är ju så intensiv så nu när det har blivit ditt standardläge så bleknar allt annat i jämförelse. Det blottar ett tomrum som du måste fylla för att känna igen dig. Eller, som hen måste fylla, för att vara korrekt. Det går ju inte att ersätta hen nu, för ingen annan behandlar dig så här. Därför vågar du heller inte dela med dig av hen längre. Du har hamnat i ett fruktansvärt jobbigt läge, där det som får dig att må dåligt är det du själv söker upp. Nu för tiden är det DU som rusar mot dörren och kastar dig över hen. Du kan till och med bli så hysterisk att du vrålar rätt ut och det tar en bra stund att lugna ner dig. Du bryr dig inte ens om vem som är med och ser på.
Byt nu ut dig själv mot din hund och hen mot dig, i ovanstående beskrivning. Hade ovan nämnda relation varit mellan två människor så hade omgivningen reagerat starkt. Dina närstående hade försökt tala dig till rätta: du kan inte fortsätta i en sådan relation! Det är så ohälsosamt så det skriker om det! Till och med som förälder hade man fått höra att det är alldeles för mycket, om det var mellan föräldern och sitt barn. De giftiga ångorna av besatthet hade svidigt en bra bit bort.
Men när det är en hund som är mottagaren, då tycker omgivningen plötsligt att det ser ut som kärlek. Då lägger man huvudet på sned och ser med blida ögon på det hela. Kanske att någon skojar om det och alla skrattar när man pratar om det. Ingen sammankopplar hundens oönskade beteenden med att den är inlåst i en störd relation. Istället får den höra att den kan skatta sig lycklig som har en sådan dedikerad ägare. Ursäkta mig medan jag tar ett ögonblick för att sansa min egen puls, för det där var jättejobbigt bara att skriva om…
Även om många vill få det att låta så, så har det aldrig varit en fråga om att älska eller inte älska sin hund, om man vägrar att vara besatt. Det går inte bara att älska utan att vara manisk, man BÖR älska utan att vara manisk. Det går att tänka på sin hund utan att bli fixerad. Det går att planera med sin hund i åtanke utan att det övergår in absurdum. Det går att vara tillgiven och omtänksam utan att göra avkall på allt annat i sitt liv och dränka hunden i en typ av kontakt som känns överväldigande, vare sig den är fysisk, mental eller emotionell. Jag lovar, det går. Det finns en gräns för när sunt blir osunt, och alltför många har suddat bort den gränsen. Har din hund dessutom problem med separationsångest, dominansbeteenden, allmän oro och klängighet, reaktivitet, rastlöshet och olika maniska, neurotiska fixeringar så är det hög tid att tänka om och införa en sundare, mer neutral inställning från din sida. Hade hunden kunnat uttrycka sig så du förstår så hade du fått reda på det för länge sen.
Mot balans,
Alex