22/08/2024
Jag vill slå ett slag för att uppmuntra och matcha hästen. Att vara en ja-sägare och inte en nej-sägare. Det gäller även när saker och ting blir lite “vilda”.
Låt mig ge er ett exempel. Vi säger att jag från marken leker med en, av naturen, ganska så självsäker häst. Jag har hästen på en cirkel runt mig i skritt. Det blåser mycket och hästen har lite överskottsenergi. Hästen busar till i ena hörnan och börjar hoppa och studsa i galopp på cirkeln. Vanligtvis så gör jag här, det som många kanske inte skulle få för sig att göra, jag driver på hästen. Min energi matchar hästens och jag uppmuntrar den till att hoppa och studsa lite mer. Min inställning blir “Bra idé, kom så springer vi lite till!”.
Motsatsen som en hel del skulle ha gjort är att be hästen bromsa och hålla sig till skritt som vi bett om. Vi ber hästen tygla sina känslor och vara lydig och lyssna på vår idé istället. Jag skulle istället vilja tänka på det som att jag säger ja till hästens idé. Låter den få ut sina känslor, även om det innebär bocksprång och allt möjligt. Sen när hästen fått ut allt detta som finns inom den, då presenterar jag min idé om vad jag har tänkt att vi ska göra och oftast är hästens betydligt mer intresserad då.
Det är som Pat Parelli beskrivit i dessa välkända ord:
"Cause your idea to become your horse's idea.. BUT understand his idea first."
Jag tror alltså på att låta hästen få uttrycka sina känslor och “gå upp i varv” om den behöver det. Jag önskar en häst med god “emotionell fitness”, dvs. en häst som snabbt kan landa igen efter att ha fått ett adrenalin påslag (blivit rädd, busat av överskottsenergi). Om vi inte vågar utsätta hästen för situationer där den går upp i varv så kommer den inte heller att få öva sig på att komma ned i varv. Precis som för oss människor så tror jag inte på att lagra på känslorna inombords.
📷 Marleen Saarloos Photography