02/05/2022
”Det glamorösa livet som uppfödare” en dagens sanning… Ett exempel av många, köra många timmar - ibland kör man också fel, som jag av någon anledning lyckas erfara då och då, så man nära på missar en färja eller något annat viktigt…
Anlända strax efter midnatt, köra någon timme till – plus lite extra, eftersom jag missade en avfart – sen anlända runt 02.30 på morgonen, försöka bädda till mig själv och min hund i baksätet, sen krypa ihop för att hålla värmen så gott det går.
Vaknar vid 06 av kylan, försöker bädda om så gott det går, krypa ändå närmare Sansa, som utan problem verkar kunna hålla värmen under filten, och blunda i någon timme till.
Gav upp, startade bilen och lade in ett bed & breakfast som var inbokat till senare på dagen, i mobilens gps, drog på värmen på högsta och körde runt en sväng, tills värmen tog över i bilen ihop med de vanligt förekommande vallningarna – som också verkar vara en del av den högre åldern…
Sen tillbaka, inta en medhavd frukost i form av en liten formfranska och en flaska apelsinjuice.
Ta en promenad medan vi väntar på hanen och hans matte, gräset är vått och skuggan sval, men solen värmer på sina ställen – vi stannar båda upp och njuter där solen värmer som bäst.
Får tillbaka lite värme in i benen. Och inser att jag nog inte är så ung som jag ibland tänker jag är
Efter en lyckad date, en underbart trevlig fika i gott sällskap, tar jag in tidigare på mitt bed & breakfast, och somnar tungt i den ljuvligt sköna sängen…
Jag har sagt det förut, och säger det igen – det är ett liv fullt med små äventyr, aldrig tråkigt, nya platser, nya människor och bekantskaper.
Det håller en ung i sinnet också, även om det ibland känns som att demensen är nära och det snurrar till sig rejält.
För inget förändras egentligen, med undantag kanske att jag hellre bokar ett bekvämare alternativ att sova på, än hårda träsängar och ingen frukost på morgonen, eller kanske att jag undviker att boka upp mig på en utställning på den ena sidan av landet för att samma dag sedan kasta mig till andra sidan av landet för att delta i nästa utställning…
I natt gick tankarna också till de människor som faktiskt inte har ett val och sover under himlen, kalla, blöta nätter med i bästa fall en filt över sig och jag inser hur lyckligt lottad jag ändå är, för den här natten var ett eget val – i deras fall är det inte så. Jag kan bara hoppas att också de har en hund som kan hålla dem varma…